I sitt pressmeddelande från den 6 oktober har WWF Tyskland gjort uttalanden i relation till MSC-certifieringen av sillfisket i centrala Östersjön.
Allt MSC-certifierat fiske efter sill och strömming i Östersjön har varit suspenderat i över ett år på grund av dålig beståndsutveckling. Det betyder att sill och strömming sedan oktober 2021 inte längre kan säljas som MSC-certifierad. Det MSC-certifierade skarpsillfisket i Östersjön, som har kritiserats av WWF har viss bifångst av sill, dock under en nivå som är i linje med MSC:s standard. Uttalandet att sillfisket i Östersjön fortsätter att ske med MSC-certifikat trots det kollapsade beståndet, är felaktig.
Fångsterna av små pelagiska arter i Östersjön är nästan aldrig 100 procent rena eftersom sill och skarpsill tenderar att bilda blandade stim. Även om fisket endast riktar sig på en art, fångas därför en mindre andel sill eller skarpsill i respektive fisken. I vissa fisken är det inte möjligt att separera blandfångsterna på artnivå. Det kan vara fallet om arterna är så lika att det inte går att skilja på dem med blotta ögat eller, som i fallet med skarpsillfisket i Östersjön, det inte är ekonomiskt försvarbart. Under vissa förutsättningar kan därför en mindre andel icke-certifierad fångst ingå i den totala certifierade fångsten. Detta koncept gäller oavsett om fisket är litet och hantverksmässigt eller industriellt.
För att även fortsättningsvis kunna landa skarpsill med MSC-certifikat har skarpsillfisket i Östersjön förbundit sig att begränsa fisket i tid och rum så att andelen sill i fångsten hålls så liten som möjligt. Därför letar nu efter fiskeområden där det är känt att det finns lite sill. Efterlevnaden av fångstsammanstättningen kontrolleras också vid varje landning av myndigheter som även följs upp i de årliga MSC-revisionerna.
Varför kan inte det småskaliga fisket dra nytta av IPI-konceptet (Praktiskt icke-separerbara arter)?
Enligt MSC:s uppfattning är det irrelevant att anklaga MSC för att föredra storskaligt industrifiske framför småskaligt hantverksfiske. För ett fiske som fiskar för foderproduktion är sortering på art ekonomiskt ohållbar, eftersom fångsterna förädlas osorterat till fiskmjöl och fiskolja i foderbruken. Ett fiske som fångar sill i Östersjön för humankonsumtion sorterar sin fångst efter art och i ovannämnda fall så säljs skarpsillen som MSC-certifierad och den sill som kommer via bifångst som icke-certifierad.
Kan ett fiske för foderproduktion vara hållbart?
Det skulle förmodligen vara bättre för det marina ekosystemet om folk åt mer små stimfiskar så som ansjovis, skarpsill och sill istället för rovfiskar som tonfisk, lax och torsk. Dock är efterfrågan på små pelagiska fiskar för humankonsumtion låg. Laxen, som är svenskarnas favoritfisk kommer i från vattenbruket. För att föda upp lax och många andra rovfiskar måste vild fisk fångas. Laxfoder består till exempel av 20-30 procent fiskmjöl och olja. Behovet av hållbara foderkällor har därför aldrig varit viktigare.
Fisk är en viktig proteinkälla för människors näringsintag. Enbart vildfångad fisk har inte kunnat möta den globala efterfrågan på länge. Vattenbruk är för närvarande en av de snabbast växande sektorerna inom livsmedelsindustrin. Nästan hälften av världens ätbara fisk kommer redan från vattenbruk.
MSC värdesätter WWF:s arbete och vi respekterar olika perspektiv från olika intressenter. Men i och med det snabbt växande vattenbruket ser vi också behovet av att djurfoder så som fiskmjöl och olja kommer i från hållbara källor. Allt MSC-certifierat fiske måste uppfylla samma stränga hållbarhetskrav, oavsett vilken slutprodukt de fiskar efter. Liksom allt annat fiske har fiske vars fångst används i foderproduktion en inverkan på det marina ekosystemet. Vi anser att hållbarhetsarbetet inom denna fiskerisektor bör belönas och värderas snarare än avfärdas som obegripligt eller till och med försumligt.
