Bottentrålning och demersalt fiske

Vad är bottentrålning?

Bottentrålning, eller demersal trålning, är en fiskemetod där nät dras efter båten för att fånga fisk och andra marina arter som lever på eller nära havsbotten.

Bottentrålning omfattar flera olika typer av fiskeutrustning som använder ett konformat nät med en sluten ände där fångsten samlas. Nätet dras efter en eller två båtar och hålls öppet av tråldörrar eller en metallbalk, vilka ofta kommer i kontakt med havsbotten.

Vilka arter fångas med bottentrålning?

Många vanligen arter kan fångas med bottentrålning. Dessa inkluderar vitfisk som torsk, kolja, hoki och rödspätta, samt plattfisk som halibut och rödspätta. Räkor, skaldjur och bläckfisk kan också fångas med bottentrål.

Varför används bottentrål?

Bottentrålning är en effektiv metod för att fånga stora mängder fisk och skaldjur som lever vid havsbotten, och den är viktig för att möta behoven hos en växande global befolkning. Ungefär en fjärdedel av all vildfångad fisk och skaldjur fångas med denna metod varje år.

Fisk är en viktig källa till näringsrik mat, och över 3 miljarder människor är beroende av haven för sitt protein och andra viktiga näringsämnen, såsom omega-3-fettsyror, järn och vitamin B12.

Är bottentrålning skadligt?

Bottentrålar kommer i kontakt med havsbotten och detta kan orsaka skador på de livsmiljöer och marina organismer som finns där om fisket inte är väl hanterat.

Trålets påverkan på habitat och ekosystem beror på havsbottnens typ samt vilka arter som finns där. Livsmiljöer som innehåller ömtåliga, långlivade eller långsamt växande arter, såsom koraller, är särskilt sårbara och bör inte utsättas för trålning eftersom de kan ha svårt att återhämta sig.

Vissa habitat är dock mer motståndskraftiga, till exempel sand- eller lerbottnar i grunt vatten som regelbundet utsätts för störningar från kraftiga vågor och stormar.

However, some habitats have more resilience, such as sandy or muddy seabeds in shallow waters that are regularly exposed to disturbance from strong waves and storms.

Bottentrålning är även förknippad med höga nivåer av oönskad fångst och bifångst, eftersom de använda näten ofta är ospecifika. Det är viktigt att hantera och minska dessa effekter genom att vidta åtgärder, såsom att modifiera utrustningen för att förbättra selektiviteten.

Kan bottentrålningens påverkan på havsbotten minskas?

Skador på livsmiljöer kan förebyggas genom att undvika bottentrålning i områden med känsligare habitat.

Kartläggning av havsbotten och habitatundersökningar används för att upptäcka områden som innehåller känsliga livsmiljöer och arter, samt för att identifiera var fiskeaktivitet överlappar, med hjälp av data från fartygsövervakning och spårning (VMS). Detta gör det möjligt för fiskerinäringen att undvika dessa områden och anpassa sina metoder för att minimera påverkan vid eventuella interaktioner.

Områden med känsligare livsmiljöer kan stängas för fiske helt. Stängningar införs ofta av regeringar eller regionala fiskeförvaltningsmyndigheter, men ibland kan fiskerinäringen själv välja att stänga områden frivilligt. Till exempel stängde den skotska trålfiskeflottan omedelbart ett område för sina fartyg efter att sårbara sjöpenna upptäckts, istället för att vänta på att området skulle utses till ett marint skyddsområde.

Åtggärder kan vidtas för att skydda områden som inte utsätts för bottentrålning. Den sydafrikanska kummel-trålfiskeflottan valde frivilligt att begränsa sin trålaktivitet år 2007 och får sen dess endast bedriva fiske i specifika zoner där det redan har trålats. Att samtycka till att verka inom dessa gränser är nu en förutsättning för att få ett fiskelicens.

Påverkan på habitat och ekosystem kan även minskas genom att modifiera utrustningen och hur den används. Detta kan innefatta att begränsa vikten och storleken på utrustningen samt att minska antalet kontaktpunkter mellan utrustningen och havsbotten. Till exempel kan gummidiskar eller bollar läggas till på repen som dras över havsbotten på sidorna av nätet.

Hur kan bifångst minskas vid bottentrålning?

Många yrkesfisken modifierar sin fiskeutrustning för att minska bifångst. Att förstå potentiell bifångst och hur man undviker dem är också avgörande.

Anordningar för att minska bifångst är ett effektivt sätt att låta stora eller oönskade arter undkomma trålnäten. Många räkfisken, såsom räktrålfisket i Kanada, har minskat oönskad fångst av bottenfiskar som torsk och kolja genom att lägga till en uteslutningsanordning i trålnäten. Dessa förhindrar att fisken fastnar i fångstanordningen (samtidigt som de mindre räkorna kan passera igenom) och leder dem mot ett flyktlucka i nätets topp.

Användningen av dessa anordningar har också praktiskt taget eliminerat bifångster av sköldpaddor i det australiensiska räkfisket. Detta fiske bedriver också forskning för att förstå hur och när bifångster av sågfisk uppstår och för att hitta nya sätt att minska dem.

Kan bottentrålfisket vara hållbart?

Fiske med bottentrål kan certifieras som hållbart om det uppfyller kraven i MSC:s standard för hållbart fiske och genomgår en bedömning som utförs av en oberoende tredje part.

Fiske med bottentrål kan endast uppnå MSC-certifiering om de kan visa att de inte orsakar allvarliga eller oåterkalleliga skador på havsbottnen och dess biologiska mångfald.

Vid en bedömning måste fisket kunna visa att de har en god förståelse för de habitat som påträffas samt fiskets påverkan på dessa. Detta kan inkludera undersökningar av havsbottnen, kartläggning för att identifiera olika habitat och att analysera var fisket överlappar med dessa områden.

Fisket ska undvika att använda trålredskap i områden där känsliga livsmiljöer har identifierats. Om det finns risk för att redskapen kan komma i kontakt med dessa livsmiljöer, måste fisket visa att effektiva försiktighetsåtgärder har vidtagits för att minimera skador.

Fisket måste också tillhandahålla kvantifierbara bevis för att visa att påverkan på hotade, utrotningshotade och skyddade arter samt arter utanför tillämpningsområdet (fåglar, däggdjur, amfibier och reptiler) hanteras och minimeras på ett effektivt sätt. Det måste också finnas åtgärder för att förhindra förlust av redskap och minska den påverkan som förlorade redskap kan ha på den marina miljön.

Hur driver MSC:s program förbättringar inom hållbarhet?

MSC-certifiering ger bottentrålfisket incitament att minska sin påverkan på den marina miljön. Många fisken behöver inte bara göra förbättringar för att uppfylla vår standard, utan många måste också fortsätta att förbättra sig efter certifieringen.

Sedan 2017 har yrkesfisken genomfört 123 förbättringar för att öka förståelsen och minska effekterna av bottentrålade redskap på habitat och ekosystem. Detta inkluderar undersökningar av havsbotten och utveckling av kartor för att undvika sårbara ekosystem. Dessutom har över 90 åtgärder vidtagits för att minska påverkan på hotade, utrotningshotade och skyddade arter, bland annat genom att justera redskap för att minska bifångster.